Tredje gången. På ett koskinn.

Det var så kul med hundparning så vi stannade i Skåne en dag till. Muffin och Max parade sig en tredje gång. Inomhus den här gången, det var riktigt ruggigt ute. Och nu tyckte hundarna att jag kunde hålla mig ur vägen. De skällde ut mig i kör när jag envisats med att vara med och övervaka hängningen, det där sista momentet när de sitter fast i varandra.
Budskapet var tydligt: Det här kan vi bättre än du.

Första gången vi parade Muffin, för två år sen, med Zappa, var jag för tidigt ute, så det tog några dagar innan Muffin var redo. Sen gick det jättebra, jag tror det var på sextonde eller sjuttonde dygnet.
Den här gången åkte jag ner till Max först på femtonde dygnet, lite nervös för att det skulle vara försent. Men det var nog lagom.

Blir det inga valpar nu så har de i alla fall fått ha lite kul, hundarna.

Jag hoppas på valpar förstås. Muffin gillade att vara mamma.
Och jag vet, mycket kan gå fel. Men mycket kan gå rätt också.

Att komma hem var skönt, borta bra men hemma bäst. Och jag har saknat Mops förstås.
Vi har haft återföreningsmys här nu en lång stund.
Nu sover båda hundarna gott i soffan.
Jag ska se tv, Jakten på lyckan, strax.
Jag känner Hanna H, lite grann, hon har jobbat på GP. Jag vet att hon vet att det är en hund som är lyckan.