De är sex veckor, börjar likna små hundar nu, inte bara små pälsbollar. De har liksom blivit lite högre och rangligare och mycket av deras vakna tid används för att träna de allt högre benen på att skutta och springa och hoppa.
När vädret tillåter är vi ute i trädgården. De gillar att jobba runt trädet, riva i barken, dra i gräset, gräva små gropar. All den där energin som sen ska följa dem genom livet och som vi måste kanalisera på olika sätt. När vi nu inte har turen att bo på en gård med får som måste vallas.
De växlar mellan sitt jobb vid trädet där de verkar samarbeta om uppgiften, och lekar där de slåss och jagar och smyger på varandra.
De spårar katten Tabby som brukar smyga på dem och gömma sig i buskarna. Han retas lite med dem och hoppar utom räckhåll, och de vill jaga honom i flock nu. Jag stoppar dem, för jag vill inte att de ska bli rivna.
Men de är ett effektivt litet gäng när de agerar tillsammans.
Storasyster Mops passar dem gärna – när de sover. När de är vakna tycker hon de är för jobbiga med sina vassa tänder.

Valparna är nu sex veckor. Tiden har gått jättefort. Nyss var de pyttesmå. Nu är de så stora att de måste huka sig när de står under Muffin och diar.
De gör inte det så ofta längre. Deras tänder är för vassa, Muffin avbryter och går där ifrån när de bits. De äter sin hundmat med god aptit och vi har gått över från valpgröt till vanligt uppblött valpfoder. De får Magnussons junior som bas, och som snacks och godis får de Doggy Professional Starter Lax och ris och nu även Royal Canin Mini Junior. De har då smakat nötkött, fläskkött, fågel, fisk, vete, ris och potatis. Jag tror det är bra att introducera olika födoämnen medan de fortfarande diar.
Om en vecka ska det vara slut med diandet, så att de är helt avvanda när det är dags att flytta till sina nya hem.
Muffin får gå allt längre promenader och får inte så mycket mat längre.

Valparnas gnager på allting nu. I dag fick de hundtugg (som Muffin nu hela tiden försöker ta ifrån dem för att äta upp själv, och jag lägger tillbaka dem).
De som hälsar på får förmaningen: När de biter, säg AJ med pipig röst och ge dem en leksak eller tuggbit istället.
Valparna gör ju som valpar alltid gör, men den som inte haft hundvalp kan bli förfärad över de där nålvassa tänderna.

Valparna är väldigt sociala nu, både med varandra och med oss. De kommer när man pratar med dem och de har dragkamp och brottningsmatcher som ibland går över i ilskna morrningar och pip. De har också olika arbetsprojekt, som att bita sönder ett bord på verandan, fortsätta Mops och Muffins jobb med att finfördela hundsoffan från Ikea och samla nedfallna löv. På bilden överst har de tagit min kisstorkningstrasa. De ska städa på verandan.

De har fått in en bur i valphagen, utan dörr då, som de sedan ska åka i bilen. Den går de in i när de vill ha nån grej för sig själva. Och då rusar förstås de andra efter.

De två veckorna som är kvar innan fyra av dem får nya familjer ska de inte bara vara en flock utan också få mera egen tid och få prova på spännande saker som att ha halsband och koppel och göra små utflykter i bil.

Och till sist, det som alla frågar – vilken ska vi behålla. Jag bestämmer det i sista stund. De är väldigt lika både till sätt och utseende. Jag vill se tänderna, att bettet verkar bli korrekt, och ju längre jag väntar desto mer tänder ser jag. Hittills ser det ok ut på alla, men det kan ändras. (Och sen vet man ändå inte hur det blir när hunden vuxit färdigt).

Färgen då? Alla är fortfarande svarta. Men man anar lite grått runt nosarna.
De kommer att bli gråa, men hur mörkt grå, det får vi se.

Jag har fått frågor om de vita fläckarna på tår och bröst, om de får ha sådana. Och ja, det får de. Pumier ska vara enfärgade men sådana små vita fläckar, som kallas valpfläckar för att de ofta försvinner när hunden växer, är tillåtna.
För mig var de praktiska, jag kan skilja hundarna åt utan att klippa märken i pälsen eller sätta band i olika färger på dem.

I morgon ska de vägas. Och kanske lyckas jag få igång en riktig kamera och ta bilder när de rör på sig. Hittills är alla foton tagna med iphonen.

Valparna är fem veckor och jag hade tänkt ägna dagen åt att ta snygga bilder på dem en och en. Men vädret var inte bra, ljuset försvann när jag tagit bild på en valp. Jag får fortsätta i morgon.
Valparna har mest varit på verandan i dag. En som jag trodde helt säker plats.
Jag såg att de grävde i en springa mellan plankorna på ena kanten, där det ligger lite gamla löv och pinnar.
Kul, de gräver, tänkte jag, men insåg inte att de hade ett syfte med grävandet förrän en av dem, och det var Lyckodraken Vide, triumferande släpade in sitt byte i valphagen.
Jag borde berömt honom för han var stolt som en tupp, men jag var inte pedagogisk alls utan slängde bort hans fångst – en slemmig mördarsnigel.
Jag gav dem yoghurt för att få bort det slem de förmodligen hade fått i munnen.
På bilden ser ni att Vide har snigelslem i mustaschen. Det var väldigt svårt att få bort.

De väger nu mer än två kilo och börjar bli starka när de drar i ens kläder. Tänderna är sylvassa, jag har börjat ge dem leksaker att gnaga på för att slippa bli biten. Vi ska nu börja vänja av dem från att dia så de har slutat med det innan de ska flytta om tre veckor. De äter redan bra av hundmaten, så det ska nog inte vara svårt.

En av tikarna hann jag fotografera innan det blev mörkt. Det är tjejen med två vita tår och bröstfläck.

Det är mycket att göra för valparna nu. Det har varit bra väder så de har varit mycket ute. De har sitt basläger vid det gamla körsbärsträdet där det alltid är skugga och gör allt längre utflykter därifrån.
När vi är inne har deras valphage utgång till verandan så det går att skutta in och ut.
Muffin låter dem nu ha leksaker, förut tog hon bort dem. Idag hittade jag en hel påse med valpleksaker vilket uppskattades. De hittade snabbt sina favoriter och somnade för säkerhets skull ovanpå dem så ingen skulle ta dem.

Sen har de träffat flera katter. Katterna är vana vid hundar och de stora hundarna betraktar katterna som delar av flocken här, så det går bra. Jag har hållit undan katterna när valparna varit små, en liten valp skulle lätt kunnat bli ett byte för en katt om inte Muffin var på plats.
Men nu är valparna lite större, och katterna verkar mer intresserade av att äta hundmaten.

De har blivit avmaskade för andra gången. Jag ser aldrig några maskar men det är bäst att göra det ändå. Medlet är inte äckligt så för valparna betyder det inget.
De har fått sina små vassa klor klippta igen. Nu med riktig klotång, förra gången tog vi en nagelknipsare för människor. Jag klippte när de var sömniga så det gick smidigt.
Klorna är pyttesmå men växer hela tiden.
Tänderna också. Så det är bättre att de biter i leksakerna än i mina tår.