Det går mot ljusare tider även om det inte känns så. I dag hann vi i alla fall ut innan det blev helmörkt. Jag sätter på reflexvästar ändå, ifall de skulle komma bort. Även om jag inte släpper dem lösa när jag går med alla på en gång kan en olycka hända, man kan tappa kopplet till exempel.
Och då är det bra om hunden syns.

För en vecka sen var jag och Nässla med och letade efter den lilla hunden Mushu som hade sprungit efter något djur och försvunnit i Hjortgården. Den var ute i sex dagar i snö, minusgrader och isande vindar innan den kom tillrätta, mager och trött men oskadd. Den hade en fodrad väst, som hjälpte den att hålla värmen.
Vi såg många hundspår i snön när vi letade, utan människospår bredvid, kanske var det från Mushu. Vi såg smådjur (som kanske var vattensorkar) som kilade fram under snön alldeles framför fötterna på mig, så det var nog inte omöjligt för en hund att hitta mat. Jag hann fundera mycket på vad mina hundar skulle göra om de sprungit bort. Vilken mardröm om det händer, men hur försiktig man än är går det inte att gardera sig mot allt.

Nässla i Hjortgården. Det var svag is på delar av sjöarna, så ett skräckscenario var att hunden sprungit ut på isen och trillat i en vak. Men så var det inte. Den här historien slutade lyckligt. Hunden sökte sig till ett hus och lät sig lockas in med godis.