Igår på kvällen när vi gick i skogen följde en av katterna, Tabby, efter oss.
De gör så ibland, de brukar tröttna efter ett tag och gå hem. Men Tabby var enträgen och hoppade efter oss i snön och jamade när han kom på efterkälken.
Jag försökte ta honom och bära honom, tänkte att snön var djup för honom. Men han hoppade undan, ville inte bli buren.

Sen försvann han, det var ju mörkt och inte lätt att se vart. Jag tänkte att han tagit en genväg hem.

Men han var inte hemma, och inte i morse heller. Så vi gick ut för att leta.
Vi gick samma väg från andra hållet och jag lät Maja styra, hon är fanatiskt intresserad av katterna. Efter en del snirklande i terrängen där det syntes kattspår så hörde jag ett mycket dämpat jamande.
Hundarna drog till en stor sten. Under den fanns ett hål att krypa in i. Jag band dem i ett träd. Ville inte ha både katt och hundar under en sten.
Efter lite rotande under stenen såg jag svansen på katten, som försökte ta sig ännu längre in. Jag tänkte att han kanske var skadad. Men när jag lyckades dra ut honom i svans och ett bakben var det väldigt mycket liv i honom. Han flög iväg i skogen som en oljad blixt.

Nu hoppas jag han tar sig hem och inte kryper in under nån ny sten. Kylan är nog inget problem, han har tjock päls och är lite småfet, som de gärna blir när de är kastrerade. Men rävar och andra rovdjur är farliga för en liten katt.

Bilden visar två snygga täcken som vi köpte begagnade i en Facebookgrupp för hundsaker. Nässla fick inget täcke, men hon fick leka med paketet de kom i, så hon blev gladast.

Uppdatering – en vecka senare: Först ikväll kom han hem, och var han varit hela veckan får vi väl aldrig veta. Jag hade nästan gett upp hoppet, trodde räven hade tagit den lille katten. Men han verkade inte medfaren så jag tror inte han bott under stenar i skogen.