Långfredag. Jag tänker på döden. Dumle, den först födde av Lyckodrakens valpar, fick somna in för ett tag sen. Det känns sorgligt, han var bara sju år. Men han fick diskbråck som inte gick att reparera och hade ont. Det fanns inget annat att göra. Han föddes först, han blev den förste som gick. Störst är sorgen förstås för hans familj. Jag får trösta mig med att han hade ett lyckligt liv så länge det varade.

De fyra tikarna här vet inget om detta. De löper alla fyra. Maja har en date med en hane som heter Isko i morgon. Jag hoppas det ska bli lika bra som med Frico, som är pappa till hennes första kull.

Hunduppfödning är roligt, men svårt. Jag vill att alla valpar ska bli friska och och leva långa liv. Men hur mycket vi än testar för olika sjukdomar finns inga garantier. Varken mot sjukdom eller olyckor. Och nu tänker jag på Izzo, min första pumi, som blev överkörd. Hans aska ligger nedgrävd under ett träd på tomten. Han skulle fyllt 13 i år om han fått leva.

De döda hundarna fortsätter följa oss genom våra liv. Jag tänker ofta på både Izzo och min första hund Johhny. Även katter jag haft kan ibland kännas väldigt närvarande fast de varit borta i många år.

Nu blir det förhoppningsvis fokus på nytt liv här framöver. Död och liv hänger ihop. Det är inte antingen eller. Jag tänker på budskapet i filmen Heart of a dog, som jag sett två gånger nu, båda med en pumi bredvid mig i biosalongen. ”Konsten är att kunna känna sorg utan att vara ledsen.”

Skön påsk till alla hundvänner!