Vindkullen registrerad!

Nu har valparna fått sina officiella namn och registreringsnummer. Efter en del funderande så blev temat vindar. Det har stormat och blåst här dagarna runt deras födelse. Och en pumi gillar ju alltid fart och fläkt.

De har börjat resa sig på benen så smått nu. Men mest är det äta och sova som gäller.

Här är Lyckodraken Storm längst till vänster, sen Lyckodraken Virvelvind, hanen som är minst i kullen, Lyckodraken Kuling och längst till höger Lyckodraken Sunnan, den enda tiken.

Valparna en vecka

Nu är det en vecka sen Elda födde sina valpar. Allt har gått mycket bra. De har fördubblat sin vikt. De äter mer och sover längre stunder i sträck. De har ännu inte öppnat ögon eller öron men de har blivit skickligare på att snabbt ta sig fram till spenarna när de vaknat. Ibland reser de sig lite men det går inte att kalla det för gå ännu.

De har också gjort en del ljud som liknar skall. Det händer när de är missnöjda över att inte komma fram till mjölken fort nog eller när inte mjölken kommer direkt när de trampar med tassarna.

Elda reagerar direkt om de piper eller gnäller – det betyder oftast att de behöver kissa eller bajsa. Men de där missnöjda små skallen struntar hon i.

Elda äter mycket mat nu när hon ger di. Hon får samma som vanligt fast i större mängd. Vi ger Mush som är fryst rått kött, ben, organ och grönsaker. Det har högt energiinnehåll. Normalt räcker det att ge lite, det finns utrymme för att ge större portioner utan att fylla magen.

Tiken håller valparna rena när de är så här små, så det behövs inte så mycket städning i lådan.

Det är roligt att sitta och titta på dem och fundera på vilka personligheter de blir när de blir större. Fako-hanen syns bäst på kort, men de svarta är också små ljuvliga underverk. Jag vill behålla dem alla, men det går ju inte. Jag får försöka njuta av dem den här korta men intensiva tiden.

Valparna växer

Valparna äter och sover som små valpar ska. De är nu fyra dagar.

Jag vägde dem igen och det är ingen tvekan om att de får i sig mjölken. Sen påverkas förstås siffrorna av om de nyss ätit.

Stor svart hane: 470 gram

Liten svart hane: 326 gram

Svart tik: 430 gram

Fako hane: 495 gram

Elda går ur lådan ibland när de somnat för att gnaga tuggben eller chilla lite med resten av flocken.

Oftast sover hon med dem. Hon bäddar med filtarna för att göra små gropar där de kan ligga. Och om någon valp har svårt att komma ur gropen när det är matdags nästa gång kan hon hålla ned kanten med tassen eller nosen så att passagen blir lättare.

Lugnt i valplådan

Valparna äter och sover. Allt är lugnt och tyst. Jag hör bara små smaskande ljud när de diar och små pip när Elda tvättar dem.

När de sover djupt i en liten hög går Elda upp för att äta, dricka och rasta sig lite snabbt. Sen vill hon in till dem igen.

De andra hundarna får inte komma in i sovrummet. Maja skulle vilja, hon vill nog hjälp till med valparna. Men Elda klarar det så bra själv.

Jag vägde dem igår. Det var inte så lätt för Elda hör dem pipa även om hon är ute och vill omedelbart in till dem.

Här är deras vikter och ordningen de föddes:

Svart hane 311 gram

Svart hane 220 gram

Svart tik 244 gram

Fako hane 343 gram

Annars hänger jag vid lådan och betraktar underverken. Redo att rycka in om det skulle hända något. Min närvaro behövs inte egentligen för Elda är så försiktig, kliver aldrig på dem, lägger sig aldrig på dem. Hon bäddar inte och krafsar runt med filtarna heller, som tikar ibland kan göra om de har jobbiga eftervärkar.

Men jag tänker att Elda ändå uppskattar att ha sällskap och att jag släpper ut henne ur rummet när hon vill ut.

Och de är så fina att se på. Valparna varken ser eller hör ännu men de använder luktsinnet för att kravla till spenarna. Och när en valp piper det allra minsta är Elda där direkt och tar hand om den.

Valparna är här!

Igår födde Elda fyra fina valpar. En svart tik, två svarta hanar och en fako hane. De svarta blir troligen grå.

Allt gick lugnt till och alla äter och verkar må bra. Elda är en supermorsa precis som Maja och Muffin. Hon tvättar dem och ser till att alla kissar och bajsar. Det finns gott om mat till dem så det är tyst och lugnt i lådan. Valparna äter tills de somnar.

Det blir inte så bra foton på svarta valpar i dunklet i valplådan men den ljusa syns bättre. På bilden nedan har den somnat med Majas tass som kudde. En av de svarta hanarna ligger bakom, mätt och nöjd. En hänger i mjölkbaren och tikvalpen har somnat mellan Majas framben.

God fortsättning!

Nu är Elda i sjunde veckan. Jag kan känna valparna sparka i magen om jag lägger handen mot när hon vilar.

Vi har en skön helg, huset är fullt med folk och det finns alltid någon som har tid att klappa hundar och gå promenader. Vi har ingen snö, men det är fint ändå.

I väntans tider

elda

Fem veckor har gått sen Elda och Gonzo parade sig första gången. Nu går det att säga säkert att hon är dräktig. Jag har sett den speciella slemflytning som är ett säkert tecken. Magen har börjat växa också. Nu hoppas vi att allt går bra. Vi håller oss borta från allt där det kan finnas kennelhosta eller andra smittor. Vi är inte i Stockholm på den stora hundutställningen och kommer inte att besöka My Dog i januari heller.

Om det blir som vi hoppas kommer valparna att födas runt den 10 januari. Det är så roligt att vänta på valpar.

Elda på dejt med Gonzo

Elda+Gonzo

Nu hoppas vi på valpar igen. Elda började löpa sex månader efter förra löpet. Den gången parade vi med Cezar, Oviksfjällens Robin. Det blev inga valpar då, jag tror att Elda blev dräktig men fick nån smitta så att fostren resorberades. Nu parade jag efter mycket funderande Elda med en av Cezars söner istället.

Skallabackens Gonzo blir snart åtta år. Han är svensk och dansk utställningschampion, så det är en rastypisk och snygg kille. Vi har träffat Gonzo många gånger och gillar honom skarpt. Gonzos pappa är alltså Cezar som är tolv år och i livet. Gonzos mamma Bennaz Mm-Myzlih Unn-Mack dog nyligen, 14,5 år gammal. Hon var svensk agility- och hoppchampion och aktiv högt upp i åren.

Gonzo är röntgad med HD B (normala höfter) och ED 0 (normala armbågar). Han är kollad för patellaluxation utan anmärkning. Han ögonlystes utan anmärkning när han var två år. Vi gjorde om ögonlysningen inför parningen för att vara säker på att han inte har någon allvarlig ögonsjukdom. Det är ju fördelen med att använda en äldre hane – man kan kolla hur det blev. Nu vid nästan åtta års ålder har han en liten grumling av linsen i kanten av ena ögat. Katarakt partiell cortex främre lindrig står det i protokollet. Det är inget som kommer att påverka honom. Eftersom det är långt mellan ögonlysningarna kan ögonlysaren inte bedöma om det är ärftligt, beror på en skada eller är en åldersförändring. Katarkt, grå starr, är inget problem i rasen pumi. Jag anser att det inte är någon risk att para med Gonzo på grund av detta. Tvärtom tycker jag att det är en bra kombination. Gonzo har syskon som utmärkt sig både på agilitybanan och i utställningsringen. Han är inte använd i avel tidigare. Inavelsgraden i kombinationen blir 0,6 procent.

Elda, Lyckodraken Ljungeld, är tre år. Hon är röntgad med HD A/B (normala höfter) och ED 0 (normala armbågar). Hon är patellakollad och ögonlyst utan anmärkning i år. Elda bär inte anlag för ögonsjukdomen PLL, partiell linsluxation. Båda hennes föräldrar är DNA-testade och fria. Eldas bästa utställningsresultat är Excellent på My Dog i år. Hon har genomfört godkänt vallanlagstest NHAT och BPH (beskrivning personlighet hund) med skott.

Elda och Gonzo parade sig tre gånger på hästgården i Skåne där Gonzo bor. Går det som vi hoppas föds det valpar i januari som blir klara att flytta till nya hem i mitten av mars.

Är du intresserad av en valp från den här kombinationen, mejla lyckodraken@me.com och berätta kort vem du är och varför du vill ha en pumi. Det går inte att lova någon att köpa valp innan de är födda och innan vi träffats, men jag sparar dina uppgifter så hörs vi av senare.

Här är fler bilder på Gonzo och Elda:

Fantastisk fjälltur

Elda och jag drog till fjälls i mitten av augusti. Vi vandrade på Kungsleden för tredje året i rad, den här gången blev det etappen mellan Hemavan och Ammarnäs. Landskapet och vädret var väldigt varierande, ingen dag blev den andra lik. Här var inte lika mycket vandrare som på de två etapper längst upp i norr vi gått tidigare år.

Både jag och Elda har rutin på vandring nu och klarar oss bra även om det är regnigt och blåsigt. Andra dagen fick regnkläderna visa vad de dög till. De höll tätt, men efter timmar i hällregn var det gott när solen till sist tittade fram igen.

Elda bär sin mat. Hon gillar att bära klövjeväskan. Jag blir alltid trött långt före hunden, så hon blir aldrig utsatt för någon särskild påfrestning. Vi gick ungefär en mil om dagen. Fördelen med att bo i tält är att vi slår läger när vi vill, jag måste aldrig pressa mig för att hinna fram. Nackdelen är att packningen blir lite tyngre. 15 kilo vägde ryggsäcken när jag startade, sen blir det lättare allt eftersom jag äter upp maten.

Elda tycker det bästa är när vi får se renar. Leden går genom deras betesmarker så det blev många tillfällen.

En annan höjdpunkt var när vi kom upp till högsta punkten på den här etappen och hittade snö.

Uppe på kalfjället fanns inga mygg eller knott, men på lägre höjd var de jobbiga några gånger. Vi hade inte med något myggmedel men varsitt knottnät som räddade oss från att bli uppätna. Här väntar Elda medan jag sätter upp tältet. Hon sitter i sin värmesäck och har myggnätet på huvudet.

Värmesäcken är bra på raster också, när det blåser eller regnar. Och inne i tältet kan den vara sovsäck. Fast helst sover Elda i min sovsäck.

Vi vandrade i åtta dagar. Det finns ingen mobiltäckning, men många STF-stugor där man kan köpa mat och även sova om vädret blir för dåligt. Dessutom fanns några raststugor. Och det är ingen risk att gå vilse om man följer leden.

När vi kom till Aigertstugan lyxade vi till det och sov i ett av deras hundrum. Vi fick hela rummet för oss själva och kunde torka våta grejer framför vedspisen.

Sista biten nedför fjället till målet i Ammarnäs gick vi i strålande sol och med lätt packning.

Nu är vi hemma igen, men längtar tillbaka till det enkla självklara livet på vandring.

Tyvärr, inga valpar i sommar

Så trist. Elda verkade helt klart dräktig, magen växte. Men sen slutade den växa och gick i stället tillbaka. Vi gjorde ultraljud hos veterinär och där finns inga valpar.

Vi tror att Maja fick en infektion som sen smittade till de andra hundarna. Det var en liten ögoninflammation, lite slem i ögonvrån, lite röda slemhinnor, inget som kändes allvarligt. Men det är ett av sätten herpes kan yttra sig på. Ofarligt för de vuxna men slår ut foster och valpar.

Jag brukar isolera mig från omvärlden när tikar är dräktiga, minns när Muffin fick kennelhosta en gång på en agilitytävling och sen gick tom. Men det är svårt och tråkigt, så den här gången tänkte jag att jag åker på några roliga grejer ändå. Det var dumt, men nu är det försent att ångra sig. Och det kan gå fel på så många sätt ändå.

Elda är glad och pigg. Hon gick från att vara stillsam och lugn till att rusa runt och jaga katter på några dagar. Vi är lite ledsna, för vi har flera blivande pumiägare som hoppades på en Elda-Cezar-valp. Nu parar vi igen nästa gång Elda löper. Kanske blir det en annan hane eftersom Cezar hinner bli ännu äldre.