Nu leker de utanför lådan

Valparna tycker det är dags att flytta ut ur lådan nu. De vill utforska omvärlden. De leker med varandra och annat som finns i närheten.

De låter också. Skäller och gläfser och har sig.

Efter ett tag blir de trötta.

Vi busar på, nu är det två

Nu har alla valpar utom två killar flyttat. De stannar några dagar till. Maja har koll på dem. Hon har lärt dem uppföra sig väl. De försöker inte dia och börjar även förstå att de inte ska bita mig så hårt när de leker. Det händer allt oftare att de tar min hand i munnen och bara gnager lite löst.

Valparna får vara med och titta på tv och annat som är bra att kunna. Mest är de ute i trädgården i det fina vädret.

Livet leker med valp i huset

dsc_3480

Elda är nu fyra månader och två veckor. Tiden går så rasande fort, hon växer och det börjar bli svårt att se skillnad på henne och Mops. I helgen var hon på sin första utställning, en inofficiell hos NÄKK, och fick fina rosetter. Hon gillade att springa i ringen och brydde sig inte så mycket om de andra hundarna.


Hemma tycker alla hundarna att det är kul med en valp. Jobbigt att inte få vara ifred, men mest roligt ändå att det alltid finns någon som vill leka och är pigg på bus.

Elda går valpkurs på söndagarna, och där går även hennes bror Åskar. Snart ska hon börja en rallylydnadskurs. Mest för att få träning i att vara ensam med andra hundar, utan resten av flocken.

Det var fyra år sen jag hade valp sist och jag har glömt rätt mycket hur det är, hur man ständigt måste passa på dem och hur roligt det är att träna en valp som tycker allting som händer är så himla superskoj.

Hålets hemlighet

20120908-124129.jpg

Idag flyttar sista valpen, Zelda Månviol, till sin nya familj. Medan vi väntar på dem kan jag berätta vad som fanns i hålet, det som hundarna gjorde inne av en papplåda.

Jo där fanns ett gäng leksaker. Det är det de har gjort. När de velat gömma undan en leksak från syskonen har de stoppat ner den i hålet.

Jag letade efter det camouflagefärgade benet för att skicka med en av killarna. Men hittade det inte för det var i hålet. Och förstås är det Zelda som ska ha det benet med sig på sina nya äventyr.

I utomhushålet har de stoppat ner en boll. Men det hålet är inte tillräckligt stort för att gömma grejerna.

20120908-124148.jpg

Monstervalpar

20120905-193233.jpg

I dag har valparna fått ha sina monsternamn istället – Monster, Vasstand, Vampyr, Gast och Spöke. De har varit väldigt busiga. De välte kompostgallret, smet under staketet och rusade åt olika håll på tomten. Muffin var inne med Peter och Max i huset och det fanns inte tid att kalla ut dem så jag och Mops fick fånga valpar. Mops var duktig och motade dem åt rätt håll, inte alls en lätt uppgift. Till sist fick vi in alla på rätt sida samtidigt.
Det är extra svårt när de hänger fast i ens byxben eller fötter så man inte kan gå.

Sen var de duktiga och åkte i buren i bilen ändå till Alingsås, ett genrep inför morgondagen när vi ska till veterinären. Eftersom vår bil är bullrig och skakig kommer det att kännas mycket bekvämare när de åker till sina nya hem sen.

De gillar Muffins kontroll, hon välter dem och naggar med tänderna i pälsen, kanske kollar hon så de inte har ohyra. De försöker fortfarande dia ibland men Muffin låter dem inte.

Grävjobb

Ett av valparnas olika arbetsprojekt är Hålet. Det är hög status att jobba där och de blir allt skickligare grävare.

Idag har de åkt bil i den stora buren, en liten sightseeing i byn. Jag tänker att vi tar en liten tur varje dag så de vänjer sig.
Nu är det bara en vecka kvar till de åker. Men hålet stannar kvar förstås så vår valp kan fortsätta.

20120901-180214.jpg

Runt trädet

20120828-075937.jpg

De är sex veckor, börjar likna små hundar nu, inte bara små pälsbollar. De har liksom blivit lite högre och rangligare och mycket av deras vakna tid används för att träna de allt högre benen på att skutta och springa och hoppa.
När vädret tillåter är vi ute i trädgården. De gillar att jobba runt trädet, riva i barken, dra i gräset, gräva små gropar. All den där energin som sen ska följa dem genom livet och som vi måste kanalisera på olika sätt. När vi nu inte har turen att bo på en gård med får som måste vallas.
De växlar mellan sitt jobb vid trädet där de verkar samarbeta om uppgiften, och lekar där de slåss och jagar och smyger på varandra.
De spårar katten Tabby som brukar smyga på dem och gömma sig i buskarna. Han retas lite med dem och hoppar utom räckhåll, och de vill jaga honom i flock nu. Jag stoppar dem, för jag vill inte att de ska bli rivna.
Men de är ett effektivt litet gäng när de agerar tillsammans.
Storasyster Mops passar dem gärna – när de sover. När de är vakna tycker hon de är för jobbiga med sina vassa tänder.

20120828-125640.jpg

Mycket bus nu

20120824-220206.jpg

Valparna är nu sex veckor. Tiden har gått jättefort. Nyss var de pyttesmå. Nu är de så stora att de måste huka sig när de står under Muffin och diar.
De gör inte det så ofta längre. Deras tänder är för vassa, Muffin avbryter och går där ifrån när de bits. De äter sin hundmat med god aptit och vi har gått över från valpgröt till vanligt uppblött valpfoder. De får Magnussons junior som bas, och som snacks och godis får de Doggy Professional Starter Lax och ris och nu även Royal Canin Mini Junior. De har då smakat nötkött, fläskkött, fågel, fisk, vete, ris och potatis. Jag tror det är bra att introducera olika födoämnen medan de fortfarande diar.
Om en vecka ska det vara slut med diandet, så att de är helt avvanda när det är dags att flytta till sina nya hem.
Muffin får gå allt längre promenader och får inte så mycket mat längre.

Valparnas gnager på allting nu. I dag fick de hundtugg (som Muffin nu hela tiden försöker ta ifrån dem för att äta upp själv, och jag lägger tillbaka dem).
De som hälsar på får förmaningen: När de biter, säg AJ med pipig röst och ge dem en leksak eller tuggbit istället.
Valparna gör ju som valpar alltid gör, men den som inte haft hundvalp kan bli förfärad över de där nålvassa tänderna.

Valparna är väldigt sociala nu, både med varandra och med oss. De kommer när man pratar med dem och de har dragkamp och brottningsmatcher som ibland går över i ilskna morrningar och pip. De har också olika arbetsprojekt, som att bita sönder ett bord på verandan, fortsätta Mops och Muffins jobb med att finfördela hundsoffan från Ikea och samla nedfallna löv. På bilden överst har de tagit min kisstorkningstrasa. De ska städa på verandan.

De har fått in en bur i valphagen, utan dörr då, som de sedan ska åka i bilen. Den går de in i när de vill ha nån grej för sig själva. Och då rusar förstås de andra efter.

De två veckorna som är kvar innan fyra av dem får nya familjer ska de inte bara vara en flock utan också få mera egen tid och få prova på spännande saker som att ha halsband och koppel och göra små utflykter i bil.

Och till sist, det som alla frågar – vilken ska vi behålla. Jag bestämmer det i sista stund. De är väldigt lika både till sätt och utseende. Jag vill se tänderna, att bettet verkar bli korrekt, och ju längre jag väntar desto mer tänder ser jag. Hittills ser det ok ut på alla, men det kan ändras. (Och sen vet man ändå inte hur det blir när hunden vuxit färdigt).

Färgen då? Alla är fortfarande svarta. Men man anar lite grått runt nosarna.
De kommer att bli gråa, men hur mörkt grå, det får vi se.

Jag har fått frågor om de vita fläckarna på tår och bröst, om de får ha sådana. Och ja, det får de. Pumier ska vara enfärgade men sådana små vita fläckar, som kallas valpfläckar för att de ofta försvinner när hunden växer, är tillåtna.
För mig var de praktiska, jag kan skilja hundarna åt utan att klippa märken i pälsen eller sätta band i olika färger på dem.

I morgon ska de vägas. Och kanske lyckas jag få igång en riktig kamera och ta bilder när de rör på sig. Hittills är alla foton tagna med iphonen.

20120824-222904.jpg

Med slem i mustaschen

20120819-004031.jpg

Valparna är fem veckor och jag hade tänkt ägna dagen åt att ta snygga bilder på dem en och en. Men vädret var inte bra, ljuset försvann när jag tagit bild på en valp. Jag får fortsätta i morgon.
Valparna har mest varit på verandan i dag. En som jag trodde helt säker plats.
Jag såg att de grävde i en springa mellan plankorna på ena kanten, där det ligger lite gamla löv och pinnar.
Kul, de gräver, tänkte jag, men insåg inte att de hade ett syfte med grävandet förrän en av dem, och det var Lyckodraken Vide, triumferande släpade in sitt byte i valphagen.
Jag borde berömt honom för han var stolt som en tupp, men jag var inte pedagogisk alls utan slängde bort hans fångst – en slemmig mördarsnigel.
Jag gav dem yoghurt för att få bort det slem de förmodligen hade fått i munnen.
På bilden ser ni att Vide har snigelslem i mustaschen. Det var väldigt svårt att få bort.

De väger nu mer än två kilo och börjar bli starka när de drar i ens kläder. Tänderna är sylvassa, jag har börjat ge dem leksaker att gnaga på för att slippa bli biten. Vi ska nu börja vänja av dem från att dia så de har slutat med det innan de ska flytta om tre veckor. De äter redan bra av hundmaten, så det ska nog inte vara svårt.

20120819-005217.jpg

20120819-005302.jpg
En av tikarna hann jag fotografera innan det blev mörkt. Det är tjejen med två vita tår och bröstfläck.