Hon håller fast. Några dagars lek på pumiklippan gjorde susen.
Jag är dålig på att blogga här, men det betyder inte att inget händer. Bara att när det är mycket som ska hinnas med får aktiviteter med hunden gå före att berätta om det.
Ja tränar inte lydnad som tävlingsgren, men vissa saker är ju väldigt bra om hunden kan. Som att hålla fast saker.
Mops är duktig på att hämta saker men brukar släppa dem framför mig när hon ska lämna dem. Det är logiskt, hundar har inte händer, att släppa grejen är en tydlig markering om att ”du får den nu”.
Men när man ska ta kul bilder där hunden håller saker är det praktiskt om hon håller i dem.
Jag har vetat hur jag ska träna det, det är ganska lätt med klicker och tålamod, men har inte gjort det.
Nu löste sig problemet av sig självt.
I skogen på promenaden brukar vi ta en paus på en liten klippa. Där lekte vi och jag kastade en boll ned från stenen långt in i snåren där Mops hämtade.
När hon skulle lämna då och släppte bollen så rullade bollen ned från klippan, så att den inte fanns bredvid mig. Hon fick springa iväg och hämta. Verkligheten var så beskaffad att det inte gick att lämna bollen till mig genom att släppa den.
Den studsade omedelbart flera meter ned och bort.

Så efter ett tag slutade hon spotta ut och höll bollen tills jag sa tack och tog den.

Det blev enda sättet att lämna utan att bolluslingen rymde och enda sättet att få godbiten.

Och det fåniga mellanläget, där hunden släpper bollen när man sträcker fram handen funkade inte heller, den studsade ur min hand och försvann iväg.

Nu har vi gått över till ägget, som också rullar, fast inte lika mycket som bollen. Hon håller som hon aldrig gjort annat. Och jag belönar. Och kan fotografera utan problem.

Jag är mycket nöjd med oss att vi kom på det här. För nu förstår Mops plötsligt vad jag vill. Då blir allt enklare.

Jag tror jag kallar den för klippmetoden. Passar bra för hundar som gärna vill vara till lags i kombination med lata hundägare.

Vi gick runt sjön Gerdsken, jag och Mops, medan Peter shoppade på Ica. I normala fall en trevlig liten promenad. Nu var det is överallt på stigen. Livsfarligt att gå.
Men jag kämpade på och halkade mig fram. Lättare för Mops som har fler ben.

Det är sånt man aldrig skulle göra utan hund. Halka runt på is en timme för att komma tillbaka till utgångspunkten.

Vi hittade en liten sandstrand.