Valparna knuffas runt spenarna, sen diar de tills de somnar. Jag vill inte plocka med dem i onödan så det blir inga porträttbilder på var och en än. De är väldigt lika varandra, här under ser ni hur fina små ansikten de har. Några har små vita fläckar på några tår, någon har en vit liten fläck på bröstet. De låg inte still när jag skulle väga dem, så jag vet inte exakt, men nånstans mellan 325 och 375 gram, kanske.
Det är fantastiskt att se dem och veta att det var de här krabaterna som sparkade och buffade runt inne i magen nyss. Nu buffar de från andra hållet, för att få fart på mjölken.
Sitter och tittar på sovande mätta valpar och är trött och glad.
Muffin valpade fredagen den 13. Jag är inte skrockfull, men det kändes ändå lite läskigt. Först trodde jag valparna skulle komma redan natten till fredag för Muffin flåsade och temperaturen hade sjunkit, så som den gör i öppningsskedet, innan valpningen startar.
Jag vågade inte sova. Första kullen föddes snabbt och lätt och jag ville inte vakna av att Muffin hade valpat under sängen.
Men Inte förrän fredag kväll satte det igång.
Jag hade gjort i ordning en valpbricka med saker som aldrig behövdes första valpningen. Peang, trubbig sax och bomullsssnöre till navelsträngar, handsprit och gummihandskar. Och jag hade läst på om allt som kan gå fel och lagt in nummer till fyra djursjukhus i mobilen.
Speciellt med tanke på dagens datum hade jag bestämt mig för att gå efter principen hellre safe än sorry. Vi har 45 minuters bilresa till Göteborg.
Så när ingen valp visade sig fast Muffin krystade och krystade väntade jag inte de två timmar som det stod i valpningsboken utan ringde veterinären efter en halvtimme. Alingsås hade ingen jour just denna kväll men vetten där tyckte jag skulle åka in om ingen valp syntes. Blå Stjärnan hade bara telefonsvarare med uppmaning att åka in om det var akut. Och det var jag på väg att gör när en fosterblåsa med en tass visade sig. När Västra Djursjukhuset svarade fick jag råd om hur jag kunde försöka putta in den felvända valpen (den låg baklänges med magen upp, tror jag) och vända den rätt.
Och det lyckades. Valpen kom ut och mådde hur bra som helst. Det var en tik, som föddes 18.50. Då hade det gått en timme sen första krystvärken.
Sen kom en tik till, den låg rätt, och bara ploppade ut så där enkelt.
Nummer tre, som var en hane, och nummer fyra, en tik, kom med rumpan först, men med ryggen upp, så de behövde inte vändas. Och nu hade vi alla lite rutin och hjälpte ut valparna lugnt och fint.
Mellan trean och fyran tog Muffin en liten paus, och fick gå ut och kissa och äta lite vaniljglass för att få nya krafter. Sen kom de två sista. Femte valpen var en hane som föddes med huvudet först.
Jag kunde inte känna fler valpar i magen. Muffin var trött, men hade allt fokus på valparna.
Hon sköter allt perfekt, men vi har ändå turats om att sitta vid valplådan i natt och kolla så allt gått bra.
Alla fem valparna är ungefär lika stora, det finns ingen som är liten eller ynklig. Alla suger och kämpar sig fram till spenarna. Jag har inte vägt dem än. Snart kommer fler bilder på dem.
Nu hoppas vi bara det fortsatt går bra. Vi vilar upp oss nu och väntar någon dag innan vi börjar jobbet att para ihop dem med rätt köpare. Ni som anmält intresse kommer att få mejl.
Bilden är från när första valpen har fötts. Vi var nervösa för att det tog tid, men den var inte medtagen utan började genast leta mat.
Okej, det är mycket fokus på Muffin och hennes stora mage nu. Mops hamnar i skymundan. Och det gillar ingen pumi. Egentligen ville hon åkt runt och tävlat agility, som är det hon gillar mest. Men det blir aktiviteter hemmavid istället.
Jag tog fram flyballmaskinen för att ha nåt nytt att träna in. Mops lärde sig trampa på den när hon var unghund, men sen har vi inte tränat med den.
Flyball går ut på att hundarna hoppar fyra hinder, trampar på en pedal som gör att maskinen kastar upp en boll, hoppar med bollen i munnen över hindren tillbaka till föraren. Förarna står kvar vid starten alltså, hundarna springer själva. Och så är det två lag som springer stafett samtidigt.
Muffin kan det i sömnen. Och Mops hade nog också kunnat alla momenten nu om inte jag ställt till det.
För när jag tog fram maskinen första gången för några veckor sen glömde jag att Muffin älskar detta. Så när jag laddat maskinen och Mops gick runt den för att utforska lät jag henne göra det. För det går inte att lösa ut kastarmen från baksidan, bara genom att trampa på plattan.
Men Muffin sprang dit och stampade på plattan så Mops som stod på baksidan fick armen, eller bollen i huvudet, eller kanske bara nästan i huvudet, jag hann inte se, men hon blev väldigt rädd i alla fall.
Sen ville Mops inte gå nära maskinen.
Nu har vi tränat på att gå nära den, vi har tränat agility med maskinen utplacerad på olika ställen, hon har trampat på plattan utan att den varit laddad, och nu nått fram till att hon trampar och utlöser kastarmen.
Det är lite tveksamt fortfarande. Ni ser att hon slickar sig om nosen, för att komma över obehaget. Hon tycker ljudet är läskigt, men sätter igång det för att få köttbulle. Svansen är uppe, så hon har kontroll på läget.
Jag har filmat med samma hand som jag har köttbullen i så det är inte snyggaste filmklippet. Men jag tänker att det skadar inte att visa att allt inte går som på räls alltid. En pumi lär sig lika lätt fel saker som det man vill att de ska lära sig.
Hade jag tänkt mig för hade hon inte blivit rädd från början. Men nu när hon märker att hon själv kan styra det skrämmande ljudet kanske det ändå blev flera steg framåt än bakåt.
Nu har vi lagt ut att vi planerar en kull på SvK FUR:s hemsida. Lite högtidligt, nästan som en förlovningsannons. SvK FUR är förkortningen för Svenska klubben för ungerska rashundar, det är Kennelklubbens specialklubb för flera av de ungerska raserna.
Det är alltså på den sidan de valpköpare som planerar sitt valpköp noga, och kanske haft hund förut och vet hur man hittar uppfödarna, hamnar.
SvK FUR är en klubb för alla som har eller gillar de ungerska raserna, inte bara uppfödare. De ordnar aktiviteter som klippkurser och vallningsdagar och specialutställningar.
När du köper valp från Lyckodraken ingår det ett års medlemskap i SvK FUR.
Den som är ung kan välja SvK FUR som sin specialklubb för att bli medlem i Sveriges Hundungdom, Kennelklubbens och Brukshundklubbens ungdomsorganisation.
Hon håller fast. Några dagars lek på pumiklippan gjorde susen.
Jag är dålig på att blogga här, men det betyder inte att inget händer. Bara att när det är mycket som ska hinnas med får aktiviteter med hunden gå före att berätta om det.
Ja tränar inte lydnad som tävlingsgren, men vissa saker är ju väldigt bra om hunden kan. Som att hålla fast saker.
Mops är duktig på att hämta saker men brukar släppa dem framför mig när hon ska lämna dem. Det är logiskt, hundar har inte händer, att släppa grejen är en tydlig markering om att ”du får den nu”.
Men när man ska ta kul bilder där hunden håller saker är det praktiskt om hon håller i dem.
Jag har vetat hur jag ska träna det, det är ganska lätt med klicker och tålamod, men har inte gjort det.
Nu löste sig problemet av sig självt.
I skogen på promenaden brukar vi ta en paus på en liten klippa. Där lekte vi och jag kastade en boll ned från stenen långt in i snåren där Mops hämtade.
När hon skulle lämna då och släppte bollen så rullade bollen ned från klippan, så att den inte fanns bredvid mig. Hon fick springa iväg och hämta. Verkligheten var så beskaffad att det inte gick att lämna bollen till mig genom att släppa den.
Den studsade omedelbart flera meter ned och bort.
Så efter ett tag slutade hon spotta ut och höll bollen tills jag sa tack och tog den.
Det blev enda sättet att lämna utan att bolluslingen rymde och enda sättet att få godbiten.
Och det fåniga mellanläget, där hunden släpper bollen när man sträcker fram handen funkade inte heller, den studsade ur min hand och försvann iväg.
Nu har vi gått över till ägget, som också rullar, fast inte lika mycket som bollen. Hon håller som hon aldrig gjort annat. Och jag belönar. Och kan fotografera utan problem.
Jag är mycket nöjd med oss att vi kom på det här. För nu förstår Mops plötsligt vad jag vill. Då blir allt enklare.
Jag tror jag kallar den för klippmetoden. Passar bra för hundar som gärna vill vara till lags i kombination med lata hundägare.
Det blev ett kärt återseende när Muffin mötte Max ännu en gång. Hon började alltså löpa för ett tag sen och har nu parat sig med hunden Max igen. Vi hoppas att det går vägen och blir valpar i slutet av november.
Max är elva år. Han blev svensk utställningschampion i sin ungdom och är fortfarande en snygg kille.
Jag och Peter åkte utan hundar till SvkFURs årsmöte. Intressant att ta del av diskussionerna om RAS, hur avelsarbetet ska utvecklas, och kul att träffa andra med samma intresse.
Det var ett jättefint hotell. Mysiga rum.
Men hemma bäst. Att vara utan hundarna två dagar är svårt.
De har roat sig med Nelly och hennes kompisar, så de har också haft kul.
Tyvärr tror jag inte det är några valpar i magen. Det är nu sex veckor sen hon och Max parade sig. Magen borde varit större om hon var dräktig.
Hon äter mycket, har ökat i vikt, men jag tvivlar på att det beror på valpar. Det ser inte ut som förra dräktigheten. Då var magen jättestor i sjätte veckan.
Det kan förstås vara några få valpar.
Jag hoppas fortfarande, men skriver det här till er som hört av er och vill tinga valp. Vill inte invagga er i falska förhoppningar.
Vandrarhemmet var fullbokat och det är lite kallt att campa. Så vi var tvungna att ta in på hotell. Vi ska tävla agility här i Kristinehamn i morgon, och Mops ska mätas så vi måste vara där tidigt.
Mops tycker hotellrummet är mycket bättre än campingstugor med hårda sängar.
Och vi kan se Mello på tv, det är ju inte heller fel.
Muffin fick stanna hemma, kanske är det jättekallt i ridhuset i morgon, jag är lite överbeskyddande, men hon hade nog bara blivit sur när inte hon fick tävla. Det är bara klass 1.
Vi rastade dem ordentligt innan vi åkte.
Det här är i slow motion:
LYCKODRAKEN 